1/10-08
Hej nu är semestern över, det här inlägget skulle egentligen skrivits förra veckan men så var en liten blond tjej ute och snurrade i media och då fick KajsaLisa tangentklåda. Ja jag vet jag är omöjlig men det bara är så.
Nu skall jag återkomma till konspirationen inom resebyråbranschen som jag nämde innan semestern, jag har nämligen studerat saken på plats och fått mina misstankar bekräftade. Vi charterresenärer är grundlurade. Efter att jag upptäckte att Blondinbella egentligen är Mona Sahlin som klätt ut sig (se inlägget Jag har en en enbent inneboende) så har jag blivit mer misstänksam av mig.
Jag håller med om att det finns exotiska resmål som Tailand och Västindien eller häftiga storstäder som London eller New York. Men får oss som åker vanlig sunkcharter till Medelhavet eller Svarta havet för att bli fulla och bruna finns det bara en plats nämligen utlandet. Låter det konstigt tänk efter själva om ni känner igen er.
Planet landar man kliver av solen skiner och det är cirka trettio grader i luften, man kliver in i en fånig tillplattad buss som kör en cirka 100 meter fram till en grå betongkåk med glasdörrar. Det hade gått lika fort om man parkerat bussen på tvären mellan flygplanet och betongkåken gått in genom bakre dörrarna och ut genom främre men man måste tydligen göra så här. Man passerar genom passkontrollen får sina stämplar och utanför väntar en ung svensk kille eller tjej som viftar med en pärm. Sen blir man körd med buss till en stor gata med träd. På ena sidan ligger stranden och på andra sidan ligger ett högt smalt högt hus som är det hotell man skall bo på.
Efter att man packat upp duschat och satt på sig minimalt med kläder irrar man runt en stund i granskapet tills det blir mörkt och var fan bor jag ångesten dyker upp. Efter att man prövat ett antal hotell som ser likadana ut så hittar man tillslut det rätta.
Dagen efter anländer man något försenad till det där informationsmötet som man inte skulle gå på men går på i alla fall, eftersom man upptäckt att man har noll koll på läget. Taxichaffisen som kört en dit har trasig taxameter och pratar inget känt eller begripligt språk men lyckas förklara att det pris man gjorde upp inte gäller. Eftersom man varken har tid eller orkar tjafsa så blir man blåst på tre euro. Man ramlar in på mötet och får en gul eller ibland röd drink.
På mötet får man reda på att stället man är på är en föredetta fiskeby som började ta emot turister för cirka 50 år sedan. Att man skall akta sig för solen ,att man skall dricka vatten på flaska ,att det finns nödtelefon och att man kan shoppa här.
På just den här platsen kan man shoppa krukor t-shirts som inte kommer från det det står på dom, lädervaror (skor handväskor och ännu fler handväskor) samt oljemålningar med vitkalkat hus med hav och båt i bakgrunden. Det viktigaste är att man prutar till halva priset och inte om man behöver sakerna.
Vill man shoppa ännu mer så kan man åka på utflykt till marknaden här skall man pruta ännu mer och köpa ännu mer skor. Sen kan man sätta på sig dom minimala ej foträta högklackade läderskorna och vingla iväg på nästa utflyckt: Lantfest/byfest/grisfest, skit samma det är fri tillgång på vin. Dagen efter vaknar man med ont i huvudet ont i fötterna och ena skon saknar klack.
Nu har man kommit så långt med mötet att man börjar höra det välbekanta mumlandet snett bakom en. Mycket riktigt där sitter Herr och Fru Gnällspik som är med på alla charterresor, den här gången har dom hittat inte mindre än tre dammtussar längst in i garderoben och maten på flyget var smaklös. Något som alla andra på mötet visste när vi köpte resan.
När mötet är slut så konstaterar man två saker, att hotellet där mötet var är mycket lyxigare än det man själv bor på och att drinken man fick var inte lika stark som dom man drack igår..
På vägen från mötet passerar man igenom fiskebyn som saknar fisk. Man stöter på första affären första försäljaren och första skorna. På knaglig engelska som man inte använt sen förra semestern frågar man: How mutch? Försäljaren svarar Inte köpa bara titta kom in jag har kusin i Tommelilla på knaglig svenska. Man säger att man själv bor en mil utanför i en av Tommelillas förorter men tar Tunnelbanan in dit ibland för att shoppa skor. Försäljaren nickar och ler, men man bestämmer sig för att det är roligare att driva med honom en att pruta och går därifrån.
Sen fortsätter semestern i en vecka eller två med festande badande solande och shoppande. Med en diet som består av vatten på flaska, alkohol, skaldjur och koltabletter. Efter det bär det av till flygplatsen man passerar genom pipande mojängen kliver in i löjliga platta bussen åker 100 meter ut till flygplanet kliver in och sätter sig på en plastpåse med sprit smink och parfym som man glömt att man beställde på vägen hit. Så har det varit vart man än rest semester efter semester och på alla platserna pratar dom som bor här svenska (utom Taxichaufförerna). Det är något skumt med det här.
Nå känner ni igen er och börjar förstå vad jag är ute efter? Precis, vi har aldrig varit i Las Palmas Rhodos eller på Cypern platserna kanske inte ens finns på något annat ställe en i resebyråernas kataloger.
Vi är grundlurade dom flyger oss till samma ställe varje gång.
Men varför? Det har naturligtvis med ekonomi att göra som allting annat nu för tiden. Det är mycket billigare att samla alla charterresenärer på samma ställe. Resebyråerna tjänar mer pengar och så länge alla blir bruna, fulla och får pruta på skor är det ingen som bryr sig. Jag har inte listat ut var utlandet ligger än dom flyger ju runt med oss i trånga plan och serverar alkohol till maten för att vi skall bli förvirrade. Men på nästa semester tar jag med en gps och sen är dom avslöjade.
Men hur kommer det sig att just KajsaLisa har upptäckt detta och ingen annan? Det kan ha att göra med att när KajsaLisa är ute och går med hunden i regnet barfota i motionsspåret och är totalt avslappnad så kommer hon fram till väldigt intelligenta slutsatser.(se inlägget Njutning och gumsjuka)
Men jag måste hålla med om att resebyråerna är smarta dom har inte varit lätta att avslöja dom har sina knep. Man bygger nya hotell hela tiden i utlandet så allt ser ut som byggarbetsplats som förändras varje år och i dom hotell som redan är färdiga så byter man färg på gardinerna. Så det viktigaste man byter ut Pedro varje år
. Va vet ni inte vem Pedro är?
Ni har säkert varit med om följande: Man vinglar hemåt i soluppgången lite nedstämd efter en kväll på diskot där man inte fått något ragg och känner sig som en misslyckad panelhöna. När man nästan är hemma ramlar man in på den där lilla baren vägg i vägg med hotellet som alltid verkar ha öppet. Bakom bardisken står Pedro och han vet vad en kvinna behöver i det läget. Lite tröst och en stor stark.Man småpratar lite och blir fyllkär i Pedro. Man fortsätter att hänga i baren en stund varje dag men eftersom Pedro aldrig slutar jobba så utvecklas det aldrig till någonting och när man kommer tillbaka nästa år så står det en ny omtänksam Pedro där.
Men nu säger ni väl att tänk på dom som åker till samma ställe varje år borde inte dom avslöjat bluffen, det har du inte tänkt på.
Jojomensan sa inte jag inte att jag gått barfota i motionsspåret; KajsaLisa tänker på allt. Som jag sa tidigare är dom också upptagna med att bli bruna fulla och pruta på skor eftersom dom gamla gick sönder när dom kom hem. Om dom sedan undrar vart den gamla Pedro tagit vägen så svarar den nya bara att han tagit över baren från sin kusin som flyttat till Sverige och numera kör tunnelbana i Tommelilla.
Fast egentligen kanske jag inte bryr mig så mycket, det känns tryggt att veta vad man får och jag gillar att vara i utlandet.
Jag blev också full och brun och ni skulle bara veta vilka snygga skor jag hittade.
KajsaLisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar